måndag 13 januari 2014

Små livstecken.

Det här skulle bli en så jäkla inspirerande bokblogg var det tänkt. En värld full av underbara ord och peppande fangirling.

Fast eh nej... min motivation för det mesta i livet har sagt hej då och det är så himla, himla tråkigt. Jag är så arg och rädd och känslomässigt instabil 75% av min vakna tid. Därför blev den här bloggen bortprioriterad helt. Jag finner allt mer sällan tid för att läsa, än mindre recensera, tyvärr.

Fast ibland finner jag inspiration i min ilska. Till exempel detta:



och detta: http://www.metro.se/skane/man-frias-fran-valdtakt-trots-kvinnans-desperata-protester/EVHnaj!hTq7yHcCUVcAo/

"Kvinnan sa gång på gång att hon inte ville och skrek så högt att hon till slut svullnade upp i halsen och inte kunde skrika mer. – Jag uppfattade hennes nej som en del av det sexuella spelet, berättar mannen i förhör. Förklaringen godtas av Lunds tingsrätt som friar den 27-årige mannen från misstankarna om våldtäkt."


och av all denna ilska och frustration över dagens samhälle skrev jag någon slags egen slam poem, fast ni får tyvärr inte se mig framföra den, dock går den att läsa. Var så goda.

---


Vi lever i ett samhälle där du är vacker.
Fast inte tillräckligt vacker.
Fast ändå vacker.
Normalt vacker.
Du är normal.
Var inte normal, var dig själv.
Fast ändå normal.
Tillräckligt.
Var tillräckligt.
Fast ändå mer.
Var dig själv bara.
Och vacker.
Naturligt vacker.
Det räcker.
Fast nej.
Vi lever i ett samhälle där tillräckligt inte är tillräckligt.

Jag lever i en värld där jag inte vågar se folk i ögonen,
för jag är inte tillräckligt
normal
vacker
mig själv
Jag är inte tillräckligt normal, vacker eller mig själv.
Jag är rädd. Fast ändå arg. Och rädd.

Jag är rädd
fast ändå arg
och rädd
för jag lever i en värld där mina vänner inte vågar se någon i ögonen
för att de inte är tillräckligt.

Prestera, prioritera, prestera, prioritera, prestera, prioritera, prestera, prioritera.
Panikångest.

Ångest, ångest, ångest.
Prestationsångest, beslutsångest, separationsångest, dödsångest, panikångest, ångestfylld, ångestladdad, ÅNGESTATTACK.

Vi lever i ett samhälle där folk inte vågar se varandra i ögonen för att de inte är
tillräckligt
normala
vackra
sig själva
för att tro.

Och jag är rädd. Och arg. Och rädd. Fast jag tror ändå. Jag tror att vi kan våga se varandra i ögonen. Jag tror att vi kan. Jag tror att vi kan bryta alla normer och följa våra egna regler. För vi är tillräckligt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar