torsdag 29 augusti 2013

Kommer du ihåg?

Förlåt förlåt förlåt för så dålig uppdatering. Jag har precis börjar gymnasiet och varenda dag består av nya intryck. Jag har tyvärr en lässvacka just nu, men the perks of loving books är även att skriva eget så det kan jag i alla fall erbjuda.

Läs gärna och berätta vad ni tycker!


Kommer du ihåg alla sömnlösa nätter?
Ensamma tonårssjälar och krossade hjärtan.
Då vi inte trodde på någonting.
Då alla ord var lögner av olika nyanser.
Då varje andetag var en dröm långt borta.
Kommer du ihåg?
Kommer du ihåg?
Kommer du ihåg?

”Jag sa ju det, jag sa ju att det skulle bli så här!”
”Men det var ju din idé från början!”
”Men jag tänkte att det skulle vara romantiska solnedgångar och… och…” Dahlias röst brast och tårarna rann ned för hennes kinder.
”Vad som helst förutom det här..!” Hon gjorde en gest med armarna runt vårt campingläger som mer liknade ett slagfält. Allt var genomblött och blixten hade slagit ned i ett träd som hade börjat brinna. Vi lyckades släcka elden som tur var, men det var stora brännmärken på träden i närheten och en del av våra saker var helt förstörda.
”Jag vet, jag med.” Dahlia såg på mig med sina stora, bruna rådjursögon.
”Åh Kim, förlåt…”
”Det är okej, vi fixar det här”, tröstade jag och la armarna om henne. Det är okej så länge vi har varandra. Okej? Okej.

Det började som en romantisk idé: ut i naturen, höra fåglarna kvittra, dansa tillsammans på en blomsteräng… Det var en dröm om frihet. Vi skulle rymma från verkligheten och våra idioter till föräldrar. De konservativa jävlarna som inte förstod var kärlek var. Det planterades ett litet frö av hopp i Dahlia när vi såg filmen Into the wild. Jag såg ljuset i hennes ögon när hon förstod att livet inte alls behövde vara såhär. Hon log varmt mot mig, tog mina händer i sina och pussade försiktigt på dem. Du vet väl puss att jag puss älskar dig puss? Jag drog in henne i en kram och såg henne i ögonen. Jag tror inte att du förstår hur mycket jag älskar dig.

Vi satt så, inslingrade i täcket på hennes säng, en stund i tystnad. Sedan kom det en svag viskning:
”Vill du?”
”Vadå?” andades jag in i hennes hår.
”Rymma härifrån? Tillsammans. Vill du bli min Christopher McCandless?”
”Självklart”, svarade mitt hjärta utan att ens höra av sig till min hjärna. Och där började det…

Eller egentligen började det nog redan för två år sedan, i åttan, när jag bytte namn från Miranda till Kim och klippte sönder alla spetsbh:ar min mamma hade köpt till mig året innan. Det blev ett inbördeskrig i min familj. Mamma grät och skrek. Pappa suckade och min storebror skrek Fuck off! Så fort man närmade sig hans rum. Han luktade allt oftare cigarettrök och alkohol… Några dagar efter min ”radikala” förändring hörde jag mina föräldrar prata i köket. Pappa försökte övertala mamma att det bara var en fas – hon är tonåring, ta det lugnt. Men mamma var förkrossad över att hennes lilla prinsessa hellre ville vara som gangsters från någon amerikansk actionfilm.

Ett halvår senare överraskade jag igen med att klippa håret kort och snagga halva huvudet. Ungefär samtidigt blev jag tillsammans med Dahlia, men jag bestämde mig för att inte berätta om henne för jag trodde inte mina föräldrar skulle fixa det. Men min mamma kom på oss med att hångla på stan. Fan, jag visste ju att hon ofta handlade i affären vi stod utanför! Det blev ett jävla liv hemma. Mamma grät och skrek igen, hon kunde inte alls acceptera det och pappa försökte fortfarande med att det bara var en fas, det skulle snart vara över. Brorsan flinade när vi passerade varandra i hallen. Jaså du, flata va? Höhö! Gud, hur idiotisk kan man bli?! Jag hatar dem allihop!

Sedan dess har jag mer eller mindre bott hemma hos Dahlia. Hennes föräldrar är också idioter som inte förstår någonting, men de har fullt upp med Dahlias småsyskon så de bryr sig inte så mycket om oss. Vi har överlevt med Joy division och kyssar. Vi har tagit hand om varandra. Vi har båda fungerat som en axel att gråta mot när vi känt oss alltför komplexa för vår omvärld.

Kommer du ihåg?
Kommer du ihåg när vi träffades för första gången?
Det var en av de första kalla vinterdagarna.
Du hade snöflingor i håret och glittrande ögon.
When I saw you I fell in love, and you smiled because you knew.
Kommer du ihåg?

Vi satt tätt intill varandra i min blöta sovsäck och lyssnade på fåglarna. Det hade slutat regna och himlen var återigen blå.
Walk in silence. Don’t turn away, in silence. Your confusion, my illusion…”, jag tystnade och såg på Dahlia. Hon blundade och lutade huvudet mot min axel, jag betraktade henne i tystnad. Hennes långa, fina ögonfransar under små blålila antydningar av blodådror på ögonlocken. Hon var så vacker. Plötsligt öppnade hon ögonen och mötte min blick.
Worn like a mask of self-hate, confronts and then dies. Don’t walk away”, avslutade hon och såg mig djupt i ögonen. Och den blicken sa allt. Don’t walk away.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar